artist: Kleineh, Oscar Ulkop verk TTU-022785 arbetstitel: Havslandskapsägare: okänt datum: 1880-1889 tekniktext: målning huvudkategori: målningsämne: sjöfart, segelfartyg och ångfartyg, avlägsen segelbåt, öppet hav, storm, vågor, djur (vattenfågel) Fotonr WSOY S II, 288 datum: 1883-1889 fotograf: Nyblin, Daniel [Helsingfors] fototeknik: torr tallrik fototyp: svartvit negativ nyckelord: sjöfart, segelfartyg och ångfartyg, avlägsen segelbåt, öppet hav, storm, vågor , djur (vattenfåglar) innehållsbeskrivning: sjöfart, segelfartyg och ångfartyg, avlägsen segelbåt, öppet hav , storm, vågor, djur (vattenfåglar) Digital bildnummer 101208Ha003 reprofotografering 2010-12-08 repro: Aaltonen, Hannu digital klassificering: digital klassificering: digital originalinnehåll fotografering: positiv glas negativ digitaliseringsenhet: Canon EOS-1Ds Mark II bildbehandlingsprogram: Photoshop cs5
Innan telefoner och satelliter sändes meddelanden löst och på många vägar. Om ingenting hördes lästes det som troddes eller befarades vara sant. Berättelsen är från Sara Wacklins bok Hundrade minnen från Österbotten? från 1844.
Rådmannen och köpmannen Johan Possenius reste tidigt på försommaren på eget fartyg från Uleåborg till Stockholm. På den tiden gjordes en sådan resa inte lika snabbt som i dag, för vid motvind drog man sig tillbaka i lä till närmaste hamn, vilket kort och gott kan innebära att man stannar vid varje hamn på vägen. I den mellanliggande hamnen kunde fartyget stanna i flera veckor i väntan på att en gynnsammare vind skulle ta sig ut ur hamnen.
Det skepp, som köpmannen Possenius lämnade i, höll sig borta länge, och inte en enda kommunikation erhölls om det. Hemma tröstade hans oroliga barn och fru med tanken att fartyget kanske vilade i någon hamn. / Foto: SV Favells besättning, 1927, Finska sjöfartsmuseet.
En dag köpte fru Possenius en lax från laxdammen och blev lika förvånad som förskräckt när hon hittade en silversked i laxens mage med namnet på köpmannen Possenius broderat på. Köpmannen hade tagit med sig samma sked på sin resa till Stockholm. Hans familj var överväldigad av tröst och sörjde hans död, eftersom man nu trodde att fartyget hade havererat och alla passagerare hade mist livet.
Desto mer var allas förvåning när samma fartyg ett par dagar senare ankrade nära Uleåborgs hamn. Hemresan hade gått snabbare än posten kom med avresebrevet från Stockholm. Vi kan bara föreställa oss den sörjande familjens lycka. Possenius hade saknat sin sked och visste inte hur den hade försvunnit under hemfärden. Han trodde att den hade hamnat i havet med diskvattnet. Laxen hade kommit långt innan fartyget. Händelsen ansågs vara så mirakulös att den antecknades i kyrkböckerna.
Suomennos; Sampsa Laurinen.
Svenska Kulturfonden har stöttat Sara Wacklin? publicering av berättelser.