Hangö museum grundades redan 1907, även om början var lite stenig. Tammisaari hade ett eget museum inrättat 1906, så Hangö måste också ha ett. Början av 1900-talet var i alla fall en livlig tid på museiområdet i Finland. Det var viktigt att lyfta fram Finlands särdrag mitt i förryskningsförsöken i början av seklet. Museet startade sin verksamhet i Fohlins koja på Korkeavuorenkatu.
Laura Lotta Andersson | Museichef
Att inrätta ett museum
Hangö hembygdsförenings stiftande möte hölls den 14 november 1907. Conrad Appelgren valdes till ordförande, Jeja Roos till vice ordförande och Gideon Lax sekreterare. Appelgren och Roos var framstående personer i Hangö och båda intresserade av historia. Appelgren har antecknat föreningens mål som forskning om historia, ekonomi, jordbruk, fiske, djurarter, skogsbruk, flora, människors villkor, sociala frågor, arbetarförsäkringar, folkbibliotek, foton av hemtrakten, fästningsruiner och Hauensuole-ristningar.
Stationschef Conrad Appelgren, som var en av stadens första invånare och tjänstemän, var en av Hangö museums grundare.
Hangö museums första utrymme, Fohlins stuga
I maj 1907 köpte staden Fohlins koja, som låg på Korkeavuorenkatu, för 532 mark, eller cirka 2 300 euro, om man jämför med det nuvarande penningvärdet. Det var den enda byggnaden på Hangö fästningsområde som hade överlevt efter bränningarna under Krimkriget på 1850-talet.
Otto Fohlin och hans fru Kajsa Söderlund hade bott i huset då. Kajsa var ensam hemma, när engelsmännen kom för att bränna Hangö, och hon hade bett att hennes hus skulle skonas; det var så det gick till.
60 år senare ansågs huset vara ett fäbod, men stadens äldsta byggnad ansågs vara en bra museibyggnad. Huset var till salu när Fohlins mormor, Kajsa Söderlund, hade dött. Conrad Appelgren, Jeja Roos och H. Lindgren fick i uppdrag att fundera över vad de skulle göra med byggnaden. Det tog nästan ett år för arbetet att slutföras, kanske delvis på grund av att hembygdsföreningens bildande fastställdes i november. Arbetsgruppen föreslog att en lämplig förening, kanske i första hand Hangö hembygdsförening, skulle få 800 mark för renovering av interiören och årlig finansiering. Det sistnämnda förslaget antogs inte, men nu fick Hangö ett eget museum, där alla museets samlingar visades. Dessa ökades också hela tiden.
Första världskriget avbröt föreningens verksamhet och det dröjde till 1923 innan ett nytt föreningsmöte hölls. I så fall var Conrad Appelgrens dotter Ajna Appelgren ny ordförande, som suttit som ordförande i nästan två decennier.
Det fanns planer på att flytta byggnaden till Kylpyläpuisto, så att museet också skulle bli mer tillgängligt för kurortsgäster, men denna idé övergavs på grund av det höga priset. Fohlins stuga var dock i dåligt skick, men det fanns inga pengar att reparera den. Byggnaden reparerades dock så mycket som möjligt för att göra den lämplig för museiföremål. För att stugan inte skulle vara för fuktig köptes en kamin där.
Museet får nya lokaler i kommunhuset
Efter kriget började en ny era i Hangö museums historia. I mars 1940 evakuerades föremålen till Tammisaari stadshus, en del även till Åbo.
Åbo historiska museums intendent Nils Cleve och magister Andersson bistod vid evakueringen. 1945 valdes en ny styrelse för hembygdsföreningen, där Birger Boström, Ragnar Ekqvist, Harry Nyman, Tor Karling, Yrjö Manner, CO Westman och Tor Westerholm ingick. Hembygdsföreningens mål var att inrätta ett skärgårdsmuseum, att inrätta ett hembygdsmuseum, att samla in arkivmaterial och fotografier samt att skydda hembygden och sprida kärlek till hembygden.
Föreningen bad staden att göra Westergård till hembygds- och skärgårdsmuseum, men vid ombyggnaden av staden bör lämpliga lokaler för museet beaktas. Föremålen kom till Westergård sommaren 1946. Birger Boström katalogiserade föremålen tillsammans med sin son. Det fanns 565 föremål, 116 föremål gick förlorade under evakueringen. Boström försökte skaffa nya föremål till museet, men arbetet var svårt. Bara hans svärmor, prinsessan Elisabeth av Sayn-Wittgenstein-Berleburg, donerade parisiska morgonskor.
Westergård var aldrig tänkt som ett permanent utrymme, till exempel på grund av dess läge. En föreläsningssal planerades till stadshuset, men den var inte praktiskt lämplig för det ändamålet. Museet kunde flytta dit istället. Utrymmet låg under balsalen och ingången gick genom polishusets gård. Nils Cleve, som nu satt i fornminnesnämnden, var mycket nöjd med de nya anläggningarna. Det enda problemet var att museet inte hade något förråd, så alla föremål måste visas upp, inklusive dubbletter. På Cleves förslag låg föremålen på borden eftersom de var billigare än skåpen. Dessa erhölls även från stadsborna som donationer, eftersom museet inte fick stöd från kommunen, mer än att de inte betalade hyra för lokalen.
Föreningens ordförande Carl-Olof Westman, vice ordförande Yrjö Manner och sekreterare Birger Boström visade föremålen efter teman och museet kunde öppnas våren 1952. Museet var öppet ett par timmar på söndagar, och det fanns några hundra besökare per år. Det svenska gymnasiets rektor Birger Boström var museets intendent och blev officiellt museets intendent 1956, och denna tjänst innehade han fram till 1972.
Under åren kom många nya donationer, men museet hade inget förråd. Av den anledningen bad hembygdsföreningen att Hangö stad skulle ta över museet, vilket skedde 1963. Däremot erhölls inga ytterligare lokaler, vilket försvårade museets verksamhet.
Jakten på nya gårdar på 1960-talet
Museet hade i princip bra lokaler vid stadshuset, men det fanns ingen förvaringsplats. På 1960-talet var lokalen tänkt som Hyllis eller på den tiden det nya polishuset. Nästa alternativ var att bygga på tomten intill stadshuset, där biblioteket senare blev.
De mest avancerade planerna var den stadsägda tomten i hörnet av Rantakatu och Torikatu. Husen som byggdes här på 1890-talet skulle rivas, eftersom man inte ville ha gamla byggnader i den moderna staden. Detta var 1960-talets tankesätt. Riitta Heinänen, museiföreningens sekreterare, menade att tomten låg i ett centralt läge, dit det var lätt för besökare att komma.
1968 var planerna för arkitekterna Nils Aschan och Eric Adlercreutz klara. Det var en modern museibyggnad med utställningshall, lager, galleri, entréhall, mötesrum, kafé, arbetsytor och en vaktmästarlägenhet och parkeringsplatser reserverades för bilar. Fullmäktige godkände planerna med en klar röst på 26?1, men pengar avsattes aldrig från budgeten för museiprojektet, och gradvis sjönk det i glömska. Däremot var det bra att museet inte gjorde sig skyldigt till att riva de gamla byggnaderna.
Nästa projekt blev dock framgångsrikt. Om staden inte beviljade pengar till nybyggnaden, fick museet 1970 32 000 mark, eller ca 47 000 ?. Det var en barack byggd 1793, som delvis förstördes under Krimkriget när ryssarna själva förstörde Hangös befästningar. I den första stadsplanen omtalas byggnaden som en kyrkoruin, även om det inte är känt att det någonsin förekommit någon kyrklig verksamhet där. Byggnaden erbjöds dock Bromarvs socken, dit även Hankok hörde, men de tyckte att byggnaden var för liten. Järnvägsingenjören Evert Wasastjerna gjorde 1882 de ritningar som motsvarar den nuvarande byggnaden. 1885 köpte staten ett lager där man förvarade icke-tullvaror, spritkanister under förbudstiden och silltunnor på 1950-talet.
När museet fick byggnaden gjordes ett trägolv där, ovanpå smutsgolvet, och taket förnyades. Artefakter relaterade till krig, sjöfart, brandbekämpning, jakt och fiske och folkkultur fördes till denna byggnad.
1982 skedde en stor förändring när museet fick Keksis övervåningslager. Nästan alla föremål i museet fördes hit. Växlande utställningar kunde nu startas i museets lokaler. 1991 uppgavs Stadshusets utställningsyta och museets arkiv placerades där. På 40 år har Keksis lager fyllts så mycket att det inte rymmer mer. Vi är därför glada att vi har fått de nya lokalerna i insamlingscentralen Leira. Om vi nu kunde få ett utrymme där vi kunde berätta om Hangös historia skulle vi vara nöjda.
Foton: Hangö museum
